rhakansson

Jag lever. Mina knän sitter iaf där dom ska, sen om de mår bra eller inte är en helt annan sak. För er som inte hängt med på vad som hänt så kommer här en liten snabbförklaring. 

 

När vi var i fjällen så ramlade jag omkull i backen så att mitt knä vreds åt sidan och knakade till lite fint. Två dagar efter så hade jag lite svårigheter att gå, men det blev bättre och bättre. Dock har jag inte kunnat sträckt ut det helt eller böjt det allt för mycket någon gång efter jag skadade mig första gången. 

 

Men iaf så åkte jag hem och red som vanligt, vilket gick förvånansvärt bra, ingen speciell smärta och det kändes ganska stabilt osv. Så allt gick bra fram tills dagen innan hopptävlingen, jag hade morgonfodringen och skulle gå ut med Fias tre småhästar. Dock så råkade ett djur gå för nära tråden vid grinden och sen ville hon inte in i hagen. Så allt slutade med att jag hade en shettis på rymmen, ett russ i hagen och ett uppe på vägen som vägrade röra sig. Så vid ett tillfälle så vände jag mig lite för snabbt och då hoppade knät lite ur led, vilket gjorde ont, sen några minuter efteråt när minstingen var infångad men en krake fortfarande vägrade gå i närheten av hagen så gjorde jag precis likadant fast 10ggr värre och då gjorde det 10ggr så ont också. Jag har ganska hög smärtgräns i vanliga fall, men vid detta tillfälle så sprutade tårarna medan jag långsamt kröp mig tillbaka till stallet, ställde in ponnyn i en box och körde, väldigt långsamt, hem igen. Sen fick mamma och pappa åka ut och släppa ut ponnyn medan jag låg hemma och tyckte synd om mig själv. 

 

Dock blev det bättre efter några timmar och då åkte jag till stallet och provade att rida. Vilket än en gång gick ganska smärtfritt, så då bestämde jag att jag skulle tävla dagen efter ändå. 

 

 

Tävlingsdagen gick smärtfritt de första 4 starterna, kände absolut inget trots att jag inte lindat det eller liknande,  sen att jag enbart kunde komma upp på hästarna med hjälp av handikapprampen är en helt annan sak... 

 

Iaf så på start nr 5 så gav det upp. Hinder nr 1 och 2 gick bra, sen tittade Castro till lite på hinder nr 3, vilket var en maxad plankoxer, så för tog han i lite extra vilket gjorde att knät belastades lite extra i landningen vilket det då bevisligen inte klarade av och då bestämde det sig för att hoppa ur led igen, och eftersom man lägger ganska mycket vikt på just knäna i landningarna så vart det tusen ggr värre än den värsta gången dagen innan. Så ja samtidigt som det gjorde sjukligt ont så fick jag självklart inget stöd på benet så det vart mest som spagetti vilket gjorde att jag flög av, precis vid läktaren. Och där låg jag. 

 

Om vi säger såhär.. Det gjorde mer ont denna gång än sist när jag fick skenbenet splittrat, knäleden ihoptryckt så att benen låg emot varandra och ett ledband uttänjt. Så då kanske ni kan förstå att det gjorde lite halvont. 

 

Så ja allt slutade med att jag fick åka in till akuten där jag blev röntgad och tömd på diverse blod och mysigheter som samlats i mitt knä. Men jag fick testa lustgas, så det var ju alltid något iaf. 

 

Men nu väntar jag iaf på tid till närmare genomgång av knät, antagligen är det främre korsbandet som gett upp och antagligen så måste det opereras. Så livet leker just nu. 

 

 

De sa att jag skulle hålla mig lugn och gå på kryckor tills vi vet hur trasigt det är. Och jag anser att jag nog gjort som de sagt eftersom jag bara ridit barbacka 2-4 hästar om dagen, sen kan jag väl inte påstå att jag använt kryckorna kanske, men jag har ju inte sprungit något och faktiskt bara burit en höpåse åt gången istället för två. Så jag sköter mig helt klart!