rhakansson

 

 

 

Min lilla huligan. 

Vi betäckte ju Stina efter hennes olycka 2011 och fick då denna herre. Vi ville ju inte ha en till ponny så vi tog en stor hingst, Nintender är precis den typ av häst som jag gillar och han kostade inte guld att betäcka med, så valet var ganska enkelt.

Önskan var ju att det skulle komma ut en mini Nintender på 165cm men vi fick en Lillen istället - en kortbent stackare som fått alla dåliga egenskaper från båda sidor. 

Men han är söt, och tur är väl det. 

 

Inriden och inhoppare har han blivit, men inte så mycket mer än så tyvärr. Detta beror på att jag varit duktig på att skada mig under hans levnadsår och han är inte den häst man sätter sig på om man inte vill riskera att skada det som redan är skadat ännu mer. 

Hans största problem är att han tycker livet är lite för roligt och vill helst göra allt som är kul och då har man inte tid eller lust att lyssna på det som är mindre kul. 

 

Hans största talang är att bocka, han bockar när han är glad, när han blir rädd, när han inte får som han vill och ja nästan hela tiden. Om han inte vill gå åt det hållet du ber han om så är han även duktig på att stå på bakbenen, så ja han är en riktigt liten odåga. 

 

Men han verkar iaf fått en bra inställning till hinder, det lilla han hoppats hittills då. Han är precis som sin moder så bommar på marken och kryss är livsfarliga men om de kommer upp i luften så är de mindre läskiga. Nu får vi väl hoppas att han fått sin faders hopphuvud i övrigt då modern är ganska feg.. 

 

Han är väldigt stark i sig själv och har en naturligt bra kondition, så att trötta ut han innan man sitter upp brukar vara lönlöst för han blir ändå inte speciellt trött av att springa. När han hade 40 graders feber så pang han och busade med hästen i hagen bredvid hela dagarna utan att bli trött.. 

 

När han väl har samlat sig och den mesta överskottsenergi är borta så blir han väldigt trevlig att rida. Så den dagen han rids lite mer kontinuerligt så lär han bli en riktig liten guldklimp, man skall bara ta sig över den här första busgränsen. 

 

 

 

 

 

Mitt lilla spontanköp som inte riktigt gick som jag tänkt mig.. 

Köpte han som 4åring och efter en vecka i min ägo så fick jag känna på en flygtur som som slutade med ett krossat knä och 10 veckors pause från hästryggen.  

 

Han har alltid varit väldigt explosiv och där vid 4-5 år så hade han hamnat i någon slags trotsålder och ville helst ha av dom som hoppade honom.. Han körde på normalt hopp med frambenen, spark med bakbenen och skruv med bock i landningen med huvudet ihopkrullat. Så ja han var inte världens snällaste kanske... 

Men ja ju mer han hoppade desto snällare blev han iaf. 

 

Denna häst är perfekt på så många vis, storlek, utseende, ridbarhet och personlighet. Han är världens myskille som gärna gosar i flera timmar. 

Vi har dock alltid haft ett problem och det har varit att dom där bommarna som vi skall hoppa över oftast hamnar på marken.. Förut har jag trott att det berott på dåligt tryck och nonchalans och blivit väldigt irriterad på honom, men på senare tid så har jag förstått att det nog snarare beror på för mycket pushade från ryttaren på en redan spänd häst som då låst kroppen och inte haft förutsättningarna för att få ett bra och rent språng. 

 

Quando är nämligen rädd för allt som rör sig, han blir så lätt spänd och låser då knopp och kropp, både i ridning och allmänt. Så nu för tiden är målet att bara göra han avspänd, få ner formen och upp med ryggen, enbart mjuk ridning och mycket beröm. 

Och från att inte ha en enda felfri runda på hela året så gick vi till 7/10 felfria grundomgångar på de senaste tävlingarna. Så jag tror att min nya ridning verkar fungera hittills iaf och jag hoppas att vi kan fortsätta på samma väg sen när jag kan börja hoppa han igen. 

 

Det är en häst med mycket kapacitet och humör, han är väldigt känslig och ganska svårriden men samtidigt väldigt enkel om du gör rätt. 

 

Tanken har alltid varit att han skall bli Castros ersättare och den som tar upp mig i klasserna igen, än så länge har det varit en väldigt seg resa men jag hoppas att mitt nya tänk skall ta oss en bit längre iaf. Han är perfekt på för många sätt för att kunna ge upp ännu. 😉

 

 

 

 

 

Älgen bytte vi rakt av mot mitt hjärta, min ponny som jag haft i 10 år och älskade mer än något annat, så att byta denna perfekta skapelse mot världens fulaste 3åring var ju inte precis min idé och något jag vägrade att göra, mamma är dock väldigt bestämd när hon får för sig något och då är det svårt att sätta emot. 

 

Sista turen på Curt, som ponnyn kallades för, red jag längst hagen där Älgen stod. Alla hästar stod längst ner i hagen och började galoppera mot grinden. Älgen springer närmast staketet, och fy fan säger jag bara, hon tog inte ett enda steg i vanlig galopp utan alla benen var överallt och ingenstans. 

Eftersom det var vinter så var hon långhårig och tussig i pälsen, mager så att man såg alla revben och luktade koskit.

Det var vid denna tidpunkt hon fick sitt vackra smeknamn också. 

 

Första året gick ut på att få upp henne i vikt så att man kunde börja rida henne. Hon fick löshoppas några gånger, vilket inte såg så lovande ut, och vänja sig vid sadel och träns.  

Hon var en väldigt snäll unghäst och gjorde aldrig något dumt, sen kanske det berodde på att hon hade väldiga problem med att hålla koll på sina långa ben så hon kunde inte göra några krumbukter eller bus utan att ramla omkull. 😉

 

Galoppen har alltid varit hennes största problem. Jag har aldrig mött en häst som haft sånna problem med att bara klara av att galoppera i rätt galopp. Till en början kunde hon ta kanske två kloka galoppsprång utan att byta till kors, sen gick det bra på rakt spår men så fort man svängde så blev det kors direkt. När jag longerade/tömkörde så fick vi först nöja oss med att hon klarade ett halvt varv, sen ökade vi på med ett varv osv. Om hon väl hamnat i kors så kunde hon inte byta tillbaka till rätt igen så då fick man sakta av och göra om. 

Nu 4 år senare så har hon fortfarande svårt med galoppen i tex omhoppningssvängar eller om hon är trött i kroppen, men annars håller hon galoppen bra och kan byta om hon hamnar i fel utan att behöva sakta av. Så det tar sig för henne. 

 

Hon är en häst som alltid gör sitt bästa och kämpar fast hon har svårt, hon sätter sig sällan emot och vill alltid vara till lags. Så hon är en väldigt trevlig häst att jobba med trots att allt tar så mycket längre tid än med en "vanlig" häst. 

 

Hon är väldigt känslig och ingen häst man kan sätta ständig press på för då låser det sig väldigt lätt i hennes huvud, det får alltså inte bara vara svårt för henne utan hon måste få ha det enkelt och roligt emellanåt för att fortsätta med sin positiva inställning som hon alltid har.

 

Vi har tagit det väldigt lugnt med henne och aldrig hetsat henne upp i klasserna. Men igår har hon iaf debuterat 1.20m med bra resultat, förutom den gången hon blev rädd för en funktionär, annars så har hon haft som max 4 fel. 

 

Hon har en väldigt udda stil på det mesta, rörelser och språng. Men hon har alltid kommit lätt upp i luften och aldrig haft något problem att ta sig lätt över hinder, spelar ingen roll i vilken galopp eller balans hon kommer i, språnget blir ändå alltid väldigt kraftfulla och enkla. Fin Älg. 

 

 

 

 

 

 

Här galopperade hon ju faktiskt förvånansvärt bra faktiskt, men jätte vacker var hon kanske inte.. 

 

 

 

 

 

 

Stallets lilla kämpe. 

Vi köpte henne som nybliven 6åring från en uppfödare här på ön. Jag var livrädd för henne då jag tyckte hon var alldeles för het och ganska surig. Men min mamma älskade henne så jag hade inte jätte mycket att säga till om. "Du vänjer dig", var hennes ord. 

 

Hon köptes in som hopphäst och var oslagbar i Lc-Lb under de åren vi tävlade. Hon är ju snabb som en vessla och svänger på en 5öring så hon var ganska svårslagen tidsmässigt. 

 

Men efter några missbedömningar och dåligt självförtroende hos både hon och mig så la vi hoppningen på hyllan. 

 

Mamma anmälde oss till DM i dressyr på vårt sista ponnyår och vi gick in utan förhoppningar. Men ja Stina höll ihop det och vann, så där började vår "dressyrkarriär". Under det ponnyåret så red vi upp till La:P2, om jag kommer ihåg rätt, med ok resultat. 

 

Sen när mina ponnyår var över så började jag tävla bland ridhästarna istället, jag trodde aldrig att vi skulle kunna mäta oss med dessa eftersom vi varken har rätt storlek eller steg som dem. Men det visade sig att hennes lydighet samlar mer poäng än en snygg sida och bra gång. 

 

År 2011 var hon med om en transportolycka där vi tappade släpet och det åkte rakt ut i skogen med Stina i. Transporten kraschade in i två träd och Stina flög genom väggen, gjorde en framåtvolt och galopperade ut i skogen. 

Jag sprang ut ur bilen och skrek på henne vilket gjorde att hon vände riktning och kom springandes mot mig. När hon vände på sig så såg jag hur hela bogen var upp fläkt och en stor hudflik hängde över frambenet. Då var man ju helt säker på att det var kört..

 

Men hon är en kämpe och klarade sig igenom detta med ett ständigt gott humör. Vid denna tidpunkt så bestämde vi att denna häst aldrig skall lämna vårat stall. 

 

Eftersom vi inte visste hur fräsch hon skulle bli så betäckte vi henne i smyg så att pappa inte skulle få reda på det innan det var för sent för att kunna göra något åt det. haha. Han vart inte glad när han förstod vad vi gjort, men ja jag tror att han förlåtit oss lite nu iaf. 

 

Efter mammaledigheten så började vi tävla igen och nu har vi startat upp till MSV B med som bäst 68%. Vårat mål är att ha kul och utvecklas i våra egna takt. 😊 

 

 

 

 

 

Stallets kung som gör precis som han vill. 

 

Jag köpte han som naiv 16åring som inte lät mig skrämmas av andras varningar. Att han varit kallad för Galne Gunnar i yngre dagar bekom mig inte och jag trodde att jag var tillräckligt duktig för att klara av en knepig svårklasshäst. 

 

Mamma tyckte att jag skulle köpa någon annan av de hästarna som jag provridit men jag stod fast på att jag ville ha Casrro och eftersom det var mina pengar så hade inte mamma så mycket att säga till om. 

 

Till en början så gick allt ganska bra. Men Casrro blev svårare och svårare för mig och det gick så långt att jag inte ens kunde galoppera på honom utan att han blev arg. Jag betalade upp till skarpare bett eftersom han skenade med mig för att komma undan min ridning, men ju skarpare bett desto argare blev han. 

 

Tillslut började jag tänka annorlunda och betalade ner helt till ett vanligt tränsbett som senare blev ett tjockt rakt gummibett, ingen nosgrimma eller martingal som störde. Han blev genomkörd av equiterapeuter regelbundet då han fastnar lätt i korset och detta bidrar till ett dåligt humör. 

 

Efter detta så började det gå bättre igen och vi fick känna på några 1.40m innan han fick bli pensionär, mest pga mitt knä men mycket för att spara på hans kropp så att han kan få många "viloår" efter alla år på tävlingsbanan. Resultat går att se från 2003 och då gick han iaf 1.40m och efter det så har han gått minst 1.30m och max 1.50m alla år fram tills för 2(?)år sedan. Så ja han har tävlat ganska mycket och är värd ett bra avslut på livet, vilket jag hoppas att jag kan ge honom. 

 

Han är helt klart den hästen som har den störta delen i mitt hjärta, om jag inte varit i stallet på länge så är det alltid han jag hälsar på först och han jag saknar mest. Han är så speciell på alla sätt och vis så det går inte med ord att förklara. 

Han är en häst man hatar att ha i stallet om det inte är ens egna, han förstör allt och lyder inte på något du ber om, om du går för nära han på stallgången så får du en boxning rakt i solaeplexus eller ett bett i armen, han kan öppna boxdörrar och staket om han får för tråkigt och gör allt för att reta alla andra hästar som är i närheten. Han är så totalt ocharmig så att han blir döcharmig och man låter han göra precis som han vill, sen är det ingen idé att försöka uppfostra han då det är helt omöjligt och då skulle man behöva vara arg på han 24/7, vilket känns väldigt onödigt och eftersom  han aldrig blir farlig att hantera så får han faktiskt lov att va lite bortskämd. 

 

 

 

 

Meriter innan mig: Han var lite sen redan innan jag köpte honom, men han hade iaf startat upp till 1m, aldrig felfritt dock. Jävla slarvpelle.. 

 

 

Våran historia: Jag köpte han lite spontant sådär i slutet av September(?) 2012. I en vecka så gick det väldigt bra, han var den där lilla drömhästen som jag trodde mycket på, men den drömmen krossades ju ganska fort, bokstavligt talat. 

 

Vi hade åkt till Rävhagen och skulle hoppa lite själva, han var väl lite sprättig som han alltid är så jag tänkte väl inget speciellt på det. Började med att skutta runt lite på typ 50cm vilket gick bra, men sen när mamma höjde upp kryssoxern till, ja vad kan den ha varit 70cm kanske(?!) så gick det kanske inte lika bra...

Vi kom rätt på hindret och han hoppade normalt med frambenen, men sen så sparkade han rakt upp med bakbenen, över hinderstöden, samtidigt som han körde på en liten fin skruv i landningen och sen hoppade iväg 90grader åt höger. Jag kan ju säga att jag inte hade en chans att sitta kvar med min kassa balans. Så jag flyger rakt upp i luften och landar på benen, vilket gör att knät trycks ihop och trycks innåt. 

 

Först trodde jag inte att det hade hänt något, men eftersom jag varken kunde sträcka på benet över huvud taget eller stödja på det så förstod jag väl att något hade hänt, dock trodde jag att det bara var en kraftig stukning eftersom det egentligen inte gjorde tillräckligt ont för att vara trasigt. 

Mamma fick iaf trava av Q och lasta på han medans jag låg kvar och väntade på att de skulle komma och bära ut mig. 

 

Eftersom det bara var en stukning så åkte vi inte ner till akuten, "Det kommer vara bättre imorgon", men det var inte någon stor förbättring dagen efter så därför åkte vi tillslut ner till akuten. 

 

 

 

Mitt alldeles egna lilla barn, kanske lite Stinas också men hon hatar han just nu så därför ser jag mig som hans adoptivmor som älskar han på det vis han är värd att bli älskad på. ;) 

 

Nej men eftersom Stina blev skadad och vi inte riktigt visste hur bra hon skulle bli igen så betäckte vi henne. Egentligen ville jag betäcka med Contender då jag tycker att i stort sätt alla hästar jag sett efter honom är riktigt fina, men eftersom det var kanske lite väl mycket pengar att lägga på en betäckning av en ponny som inte har speciellt fina resultat på hoppbanan själv så fick det istället bli något som hade Contender blod i sig och som samtidigt själv var sådär drömlik, alltså Nintender. Och jag tror nog att vi gjorde ett ganska bra val förutom det lilla faktumet att han ger ganska så små avkommor... 

 

 

Detta är vår första och enda egna uppfödning, och den nervositeten vad som gäller allt inom dräktighet vill jag då aldrig gå igenom igen,  det var 11 månader av ren panik, och det blev ju inte bättre av att Stina fick kolik och massa både under dräktigheten och precis efter födseln, helt plötsligt var också hela facebook fullt av inlägg om moderlösa föl som behövde fostermödrar och jag var helt säker på att detta skulle hända oss... I över en vecka låg jag och mamma och sov i framsätet av bilen utanför stallet för att vi inte skulle missa denna hemska sak som nu skulle hända.

 

Men som tur var gick själva förlossningen bra, trots att jag först trodde han var döende och utbrast i ren panik "Vad gör han, skall han göra sådär???" och får då svaret tillbaka från Johan (stallägare till det stallet som vi stod i då) "Vadå? Andas menar du!" (He he) men han kom ut hel och pigg iaf och det första han gjorde när han kom ut från modersäcken var att kravla som en liten krabba ett varv runt Stina som fortfarande låg ner, envis och full av energi redan då. ;) 

 

Efter någon vecka så märkte vi dock att han blev mattare och ville inte alls busa något längre, vilket visade sig vara pga att han blivit bockhov på framhovarna, mest höger. Så då fick han specialgjorda tåskor och vistelse i liten hage några veckor och sen blev han pigg och glad igen. Nu har han (peppar peppar) inga problem med det längre. 

 

 

Han har nog alltid haft ett ganska stort självförtoende och tror att han är så mycket större än vad han är.. Men samtidigt är han en otroligt snäll häst, han har nog aldrig lagt öronen bakåt mot något eller någon, men han ifrågasätter allt, skall testa allt och har alltid en liten räv bakom örat, men jag tycker om sånna hästar, de skall tycka att de är bäst och snyggast, så länge det inte blir farligt såklart. Men ja han har ngot speciellt den där hästen, jag kan vara lite partisk här kanske, men ändå! 

 

 

Nu har han hunnit bli 2.5år och är under inridning. Än så länge går det helt okej, trots att han ifrågasätter det mesta och har energi så det räcker och blir över till typ 20 hästar. ;) 

 

 

 

 

Meriter innan mig: Haft träns och sadel på sig någon gång(?!) och löshoppad en gång tror jag. 

 

Våran historia: Vi hade fortfarande kvar vår C-ponny, mitt hjärta, vilket inte gjorde mig något fast jag var 20år, jag hade lika gärna kunna haft han tills jag blev 40år, men mamma och pappa skulle prompt göra sig av med han nu. Eftersom marknaden var ganska seg och ingen ville komma och provrida en icke tävlingsvillig ponny som vägrade att gå i form så la mamma ut han som "bytes mot vad som helst", typ. Och då fick mamma svar från de som hade Älgen, eller ja Lady som hon kallades då. 

 

Vi fick en film på henne där hon var 2år, men såg mer ut som 1, en ruskigt ful 1åring för den delen också. Jag vägrade, men hade ju inte så mycket att säga till om, så vi åkte då iväg med Curt, mitt liv, min man, min första kärlek.

Vi Kom ut till hagen där Älgen stod -långhårig (både man och päls), tussig, skitig och ganska smal då hon är lågrangad och gick i en lösdrift i Februari med massa andra hästar. Stank koskit gjorde hon också för den delen. Alla dessa faktorer är även anledningen till varför hon senare fick sitt fina smeknamn Älgen. 

 

Så det var alltså denna häst som jag skulle byta ut mot mitt livs kärlek.. En vältränad och underbar häst som jag haft under 10 år mot en häst som var ful som stryk och som inte kunde ta ett klokt galoppsprång utan att slå knut på sina bakben.. Fyyy Fan! 

 

 

Men mamma hade bestämt sig och då blir det som hon vill, så vi fick med oss denna häst hem och nu står hon fortfarande här snart 3år senare, dock lite snyggare och något mer utvecklad, men absolut inte klok ännu. Eftersom hon var så pass smal när vi fick hem henne och gick inte klokt upp i vikt förrens ca 1,5år senare så kunde vi inte börja jobba henne med en gång och vi har inte heller kunnat jobbat henne så hårt som man velat när man väl fick igång henne. Så därför har hon blivit väldigt efter i sin utbildning, tyvärr.

 

Vårt största problem har alltid varit galoppen, den där ständiga korsgaloppen, och så självklart alla skador som hon drar på sig pga sin klumpighet. Aldrig har jag mött på en häst förut som kan trava helt vanligt i hagen för att sen sekunden efter ligga kravlandes på marken med alla fötter i vädret.

Och självklart skall hon även se till att alltid skada sig under våren/sommaren då man har all tid och möjlighet i världen för att träna och utvecklas, och självklart skall hon skada sig så att hon är borta i 1-2 månader innan man kan börja rida henne klokt igen, och självklart så får man då börja om från början med att bygga upp styrkan i galoppen igen och sen så fort man är på g igen så skadar hon sig än en gång... Fruktansvärt drygt, som att det inte skulle räcka med att hon ligger efter pga sina icke kontrollerbara bakben liksom. ;) 

 

Men trots alla svårigheter som hon haft med sig själv så har hon alltid varit väldigt enkel att jobba med, hon blir ifrågasätter i stort sätt ingenting och försöker alltid göra sitt bästa. Sen tror jag även att det finns ganska mycket kapacitet i den där hästen, man måste bara orka vänta ut henne och hoppas på att hon även har rätt huvud och inte bara tekniken, än så länge verkar det ganska hoppfullt iaf, även om det går fruktansvärt långsamt framåt! 

 

 

 

Meriter med mig: Hon har ju enbart varit ute på tävlingsbanan under 2014 och eftersom hon skadade sig i somras så har hon inte heller varit ute speciellt mycket och enbart i 90-1m klasser, men hon har dock varit felfri i alla starter förutom en då de hade ställt fram muren vilken hon inte ens vågade sig i närheten av. 

Sen har hon även startat två gånger i dressyr (Lb) där hon fått som bäst 71%. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Meriter innan mig: Tror hon hade tävlat kanske LC i hoppning innan vi köpte henne. 

 

Våran historia: Tanken var att vi skulle köpa en hopponny till mig, och eftersom min mor inte ville åka upp till fastlandet och provrida så fick vi ta typ den enda ponnyn som var till salu här ön. Jag tyckte hon var alldeles för het och var faktiskt ganska rädd för henne, men mamma förälskade sig och därför köpte vi henne. "Du vänjer dig!", sa hon, men tyvärr så gjorde jag aldrig det.. 

 

Om hon själv hade haft ett bättre självförtroende så hade det nog kunnat bli väldigt bra, då hon egentligen kan leka över 1.20m, men nu var vi båda två lika fega så då sket det sig. Hon vill ha fart när hon hoppar och jag vill ha kontroll så när jag då ville få kontroll på henne så vågade hon inte hoppa längre, men till en början när jag hade noll kontroll på henne och hon fick göra precis som hon ville så vann vi ganska mycket upp till Lb, för det gick fort och svängde gjorde hon själv, så ja vi var nog ganska oslagbara ett tag där, haha. Vi lyckades även starta någon La tillsammans innan allt sket sig.  

 

Efter några år med kassa resultat på hoppbanan så slutade jag tävla henne helt tills mor min anmälde oss till DM i dressyr, "någon uppgift i livet skulle hon minsann ha". Vi kom dit utan förväntningar och fast vi aldrig tagit en enda dressyrlektion tillsammans och ja om jag skall vara helt ärlig så var det endast min mor som hade ridit henne på sista tiden så lyckades vi ändå på något konstigt vis vinna över dressyrponnysarna. Såååå där började då våran nya karriär och där är vi fortfarande kvar, fast numera tävlar vi bland de stora hästarna. 

 

Den 17e April 2011 fick vi uppleva det värsta tänkbara.. Vi hade varit på tävling och var på väg hem, bilen går i 70km/h när vi hör ett klickandes ljud bakom oss "Va fan var det" sa min far (om jag kommer ihåg rätt) sen såg vi tranporten komma körandes på egen hand bredvid bilen, över vägen med mötandes bilar och in i skogen på andra sidan där den krockar med två träd, ut genom väggen kommer Stina flygandes och gör en volt ut i skogen och galopperar sen iväg.

Först ser hon helt oskadd ut, men sen när jag ropar(okej, mer skriker av panik) på henne så vänder hon om och travar mot oss igen, och då var hela bogen uppfläkt, en stor skinnbit hängde ner över benet, ni som sett "The Horse Whisperer" vet vad jag menar då det såg ungefär likadant ut på Stina. Jag var helt säker på att detta var sista gången jag såg min ponny...

 

Som tur var så stannade några som åkte förbi med transport och plockade upp Stina, som snällt gick på transporten trots vad som precis hänt, och körde oss till vårt stall. Veterinären kom nog ganska fort om jag kommer ihåg rätt, dock var hon precis utexaminerad och inte så erfaren så hon ringde och rådfrågade med en annan ganska mycket, dock tror jag inte att detta var något negativt då hon var väldigt noggrann med att tvätta rent osv, vet inte hur många timmar hon höll på med Stina men länge var det iaf. 

   

Trots lång boxvila, penicilinchock och 3 sårtvättningar om dagen så var hon den gladaste och mest tålmodiga patienten någonsin. När hon tillslut fick komma utanför stallväggarna i några minuter så behövdes det tre personer för att få henne framåt, en som ledde och hade koll på framdelen, en som lyfte frambenet och en som stötte upp rumpan. 

 

Så fort stygnen var borta så gick hon dock som vanligt igen, men eftersom även muskeln blivit förstörd så visste vi inte hur ridbar hon skulle kunna bli igen så därför skickade vi ut henne till seminen för att ta föl på henne. 

 

Dock hann hon bli helt ridbar och även startad någon gång innan det var dags för mammaledigt. Runt kl 5 på morgonen den 16e Juni 2012 kom Lillen till världen, världens finaste bebishäst! 

 

Jag lyckades ju krossa mitt knä i November 2012 och vintern 2013 skulle både jag och Stina igång igen, tanken var att jag skulle börja med gamla trygga Stina nu när jag varken hade muskler eller balans, men Stina hade då lärt sig lite för mycket av sin son så det enda hon gjorde var att bocka och stå på bakbenen, så hon var minsann inte så himla trygg trots allt. haha Men ja när man longerade henne innan ridpassen så var hon helt okej att rida iaf. ;) 

 

Sen dess har hon varit igång som vanligt och tävlat på de tävlingarna som funnits här hemma på ön med oftast fina resultat. 

 

 

Meriter med mig: På ponny tävlade vi upp till La i hoppning och La:P2 i dressyr med vinster och placeringar, och nu bland ridhästarna så har vi tävlat upp till Msv C:2 med vinster samt ridit en Msv B:3 på en programridning med 65%. 

 

 

 

 

 

 

 

Meriter innan mig: Castro är väl den enda av mina hästar som tävlat mer och högre med någon annan än vad han gjort med mig.

Som ung har han tävlat upp till 1.50m, med placering. Vinster upp till 1.40m, tror jag?! Han har även tävlat i Globen och SM (tror dock han stod mest i ett hörn på denna tävling, men han medverkade iaf, haha), sen har jag hört ryktesvägar att han haft Sveriges största stolthet Rolf-Göran Bengtsson på ryggen vid ett tillfälle, och att han sagt typ "Här har ni något att bita i", eller iaf något liknande iaf. Och den hästen köpte jag..

 

Han kan hoppa hus och det finns nog inget hinder som är för stort för honom egentligen, dock har han alltid haft två saker emot sig, vilka är sitt humör och sin rädsla för vatten, vilka även är de två anledningarna till varför jag hade råd med han. Annars hade han nog kostat några hundra tusen mer. ;) 

 

 

Vår lilla historia: 2009(?) skulle jag köpa min första storhäst. Då tog vi en liten tur till fastlandet och provred ett antal hästar, kommer inte riktigt ihåg hur många, men jag kommer ihåg att alla var bruna förutom Castro, på denna tid hade jag enbart haft fux med bläs i mitt hästliv, så Castro passade ju in perfekt! 

 

Provridningen gick egentligen inte speciellt bra och han var alldeles för svår för mig. Men eftersom han hade tävlat 1.50m så var han en cool häst, och jag ville ha en cool häst så då ville jag ha Castro. Mamma förstod nog lite bättre än mig och tyckte jag kunde köpa en annan lite enklare häst kanske, men nej, det var mina pengar så det var jag som bestämde... 

 

Sen för att göra en väldigt lång histioria lite kortare så kan jag säga att vi har haft våra problem, ett tag kunde jag inte galoppera han överhuvudtaget, denna period varade i ca 6månader, första gången jag skulle hoppa en vattenmatta så tog det mig 30min innan jag kom närmare än 20m, vi har skenat, bockat, stegrat, backat ner i diken, och ja det mesta man kan tänka sig. Allt pga att jag inte förstod hur jag skulle rida honom. Fy satan vilka jävla turer jag haft med den hästen, blivit utslängd från ridhuset bla, osv osv. 

 

Allt för att han skulle "brytas ner", för att jag skulle bli den som bestämde, om han gjorde något "dumt" så skulle jag snurra honom tills han gav sig, envisades med att hoppträna han fast han inte fungerade i grupp, enaligt vissa tränare så var jag tvungen att lämna iväg han till någon annan som kunde fy hyffs på han, men som tur var vägrade jag detta... men ja jag kan fortsätta hur länge om helst.. 

 

Tillslut kom jag på att det kanske inte gick att "bryta ner" honom, hatar det ordet by the way, kanske att jag var tvungen att åka med han och aldrig sätta mig emot han istället?! Kanske behövde han regelbundet kollas i kroppen så att han inte satt fast någonstans?! Kanske han inte skall hopptränas på samma sätt som andra hästar?! OsvOsv. 

 

Och ja detta var helt klart rätt sätt att behandla denna Kung till häst, för det är precis vad han själv anser sig vara. Det går inte att säga till honom, man får bara låta han vara som han är och följa honom, och visst är han bortskämd, äckligt bortskämd faktiskt, men han är inte "farligt" bortskämd som vissa hästar kan bli, han har alltid koll på vad han gör och skulle aldrig springa över en människa eller liknande. Så därför får han vara precis som han vill och göra i stort sätt vad han vill. Alla mina andra hästar går under "fot"/"plats i korgen" uppfostringen, medans Castro ständigt kör "hopp och lek". 

 

 

Meriter med mig: Eftersom vi hade en väldigt knackig start och jag har väl kunnat tävla han klokt i kanske 2år, 2012+2013 så har vi inte gjort så jättemycket tillsammans. Vi har väl vinster och placeringar upp till 1.30m, samt tävlat 1.40m, dock har vi inte lyckats allt för bra på den höjden, vi har kommit runt varje start, men någon/några bommar har alltid fallit. Men jag är väldigt glad att jag iaf fått känna på dessa höjder några gånger iaf! 

 

 

Många gånger har jag ångrat detta köp, men numera ångrar jag att jag inte hade samma tänk då som jag har nu, för då hade vi nog haft mycket roligare tillsammans, nu är det ju lite försent när han snart är 20år gammal. haha