rhakansson

Jag är den personen som oftast sitter hemma för mig själv de dagarna jag inte har jobb inplanerat. Inte för att jag trivs i ensamheten, utan för att jag inte har något annat som jag "kan" roa mig med.

 

Jag har 4 nära vänner, 4 personer jag umgås med på fritiden, 2 av dom bor på fastlandet, 1 långt ute på landet och 1 bor i mitt hus, men hon har inte varit här på ett antal veckor. Så ja jag kan nog påstå att jag är ganska ensam ganska ofta. Självklart har jag min familj som jag träffar snudd på varje dag, men det är ju inte riktigt samma sak.

 

I skolan på skoltid har jag väldigt sällan kännt mig utfryst, jag har umgåtts med de jag trivts med och varit den som ställt mig i centrum, vilket kanske inte var till en fördel vad som gällde lärarnas åsikter. Men på fritiden efter skolan var jag ofta ensam. På högstadiet fick jag aldrig vara med när de i klassen gjorde något tillsammans, och när jag frågade den personen jag kände bäst varför jag inte fick vara med så fick jag till svar "det är killarna som inte vill att du skall vara med", vilket är sådär lagom kul när man är 14-15 år. Så jag fick snällt sitta och lyssna på hur kul de hade haft utan mig och låtsas som att det inte gjorde mig något.

 

Såhär är hur jag minns den tiden iaf. Jag var väl bara accepterad i skolmiljö och för pinsam att umgås med på fritiden, höll inte den standard jag borde, var för ful, bar för fula kläder, var allmänt skabbig, vad vet jag, det enda jag vet är att jag inte fick följa med.

 

Mitt självförtroende när det gäller att träffa nya människor är på botten, jag kommer inte på något att säga och om jag gör det så blir det bara fel, så därför håller jag mig undan. Anledningen är antagligen för att jag tycker att jag själv inte är en person som jag skulle vilja umgås med, så därför skall jag skydda andra från att behöva umgås med mig, skydda dom från den lidelsen att prata och umgås med en person de helst av allt inte ens vill titta på.

 

Jag har förvrängt bilden av mig själv, det vet jag, jag är egentligen inte mindre attraktiv eller hemskare än någon annan, det vet jag när jag sitter i min ensamhet här hemma, men så fort jag tar steget utanför dörren så börjar jag gömma mig. Undviker ögonkontakt och gör mig liten, vilket är väldigt konstigt då jag alltid velat stå i centrum förut, alltid varit den som gjort mig sedd.

 

Jag har alltid haft hästarna som mitt skyddsnät, i stallet får jag en helt annan personlighet, får mer självförtroende och oftast trivs med mig själv. Jag anser inte att jag är bäst, men jag anser att jag inte är helt ute och cyklar iaf. I ridoutfiten trivs jag, känner mig hemma, med ridhjälmen på huvudet är jag som snyggast. Kan låta knäppt men så är det.

 

I privatkläder trivs jag väldigt sällan med min kropp och utseende, alltid är det något jag stör mig på, min ansiktsform, min röv som är bredare än axlarna vilket gör att jag ser konformad ut, mina lite för tjocka vader, håret, sminket osv.

 

Jag har aldrig tyckt det varit speciellt kul att gå ut och festa, eller jo förfesterna, men sen det där med att gå ut och dansa runt helt okänt folk för att försöka få uppmärksamhet av den man aldrig kommer få det från känns mindre lockande.

 

Det konstiga är att jag egentligen, innerst inne, trivs bland mycket folk, jag vill egentligen ha människor omkring mig hela tiden. Men av någon anledning har jag ändå börjat gömma mig och undvika okänt folk.

 

Den här texten är inte för att jag vill att folk skall tycka synd om mig, för det är inte synd om mig, det är bara jag som satt mig i den här sitsen och det är bara jag som kan ta mig ur den, jag måste ta mig ur den(!) och med hjälp av denna text kanske jag kan komma ett steg närmare.

 

Jag har gamla vänner, vilka försvinner en efter en från ön, och då försvinner kontakten, tyvärr. Och min stora rädsla är att jag en dag skall stå helt ensam, utan vänner, utan närhet, utan kärlek, bara för att jag intalar mig själv gång på gång att de mår bättre utan mig...