rhakansson

Lisa

Svar:

Quando

Qalle-Amiral. Hade som alltid noll koll på vad det var för hästar och vad de framkallade, om jag visste det så hade jag kanske tänkt efter en gång till. Hehe. ;)

Quando stod där jag jobbade förut, han var alltid storfavoriten och en häst man blev väldigt glad av att rida men aldrig skulle ha råd att köpa, med mina ekonomiska förutsättningar då alltså, men sen när han blev utread pga lös benbit mm så tog jag chansen och gjorde mig ett litet inpulsköp. Vilket jag ångrade ganska snabbt efter, hehe, men inte längre dock. ;)

Han är den gosigaste utav alla mina hästar, Lillen är en stark tvåa dock men Q är nog snäppet gosigare. Han skall alltid komma och "pussa" på en och helst av allt skulle han nog vilja hoppa upp i famnen.

Han har två helt olika sidor, ena sidan är en liten oskyldig nallebjörn som är lugnet själv, medans den andra är precis tvärt om, fy satan vad virrig den hästen kan vara ibland, rycker till för varenda lilla ljud och kryper fram, för att sen vara hur cool som helst.

När man ser han i hagen så ser han inte ut som något speciellt, underhals, kantig, världens fluffman och ser allmänt ranglig ut, men när han kommer under ryttare så förvandlas han till en (enligt mig) väldigt iögonfallande häst som rör sig helt okej.

När han sköter sig och koncentrerar sig så ger han (fortfarande enligt mig) en nästintill perfekt ridkänsla, han är väldigt känslig, uppmärksam och går på väldigt små hjälper, han är en otroligt lätt häst när han sätter den sidan till.

Men humör det har han gott om. Han säger till med en gång om man pressar honom lite för mycket, vilket enligt mig är ganska bra då man inte kan "slita" ut dom lika lätt då, om ni förstår vad jag menar, typ som Castro med andra ord, förutom att Castro inte straffar en genom att slänga ner en i marken. ;)

Våran resa tillsammans började väl kanske inte på bästa sätt, han kastade av mig, jag landade på benen och vred sönder knät totalt. Enligt sjukgymnasten så skulle jag ännu inte vara ute på tävlingsbanorna, men ja riktigt så länge tänkte jag då inte hålla mig ifrån dom, 6(?) månader fick räcka! ;)

Eftersom jag inte kunde sitta upp efter att jag ramlat av så tog han det som att han vunnit, vilket gjorde att han betedde sig som en gris ett tag efter när vi lät en annan hoppa honom. Han rev med frambenen, sparkade upp bakbenen rakt upp och stannade i landningarna, ibland med en liten skruv också. Så nej inte var han rolig inte.

Så för att inte riskera livet på en annan människa så fick han en liten hoppvila, under ryttare då alltså, istället fick han bli longerad över ganska svåra övningar samt lite högre hinder, bara för att han skulle få bråka med sig själv och ingen annan, i landningarna manade jag på honom så att han inte skulle stanna.

Efter ett tag så började jag själv att rida över bommar på marken för att sen höja upp dom till hela 20cm och sen till och med så högt som 50cm (sockerbitar). Men alltid hade jag tröttat ut honom med att longera över dom till en början. De första gångerna skulle han testa mig genom att sakta ner och vänta åt andra hållet i landningarna, men när han märkte att det bara blev jobbigare utav det så gav han sig ganska fort, och sen har vi fortsatt sakta och ganska säkert efter det.

Så nej våran resa har väl inte varit som jag trodde att den skulle bli, jag förstörde honom enligt vissa, men jag tror nog och hoppas att vi börjar bli ett ganska bra team nu, hur långt vi kommer att komma tillsammans vet bara framtiden, men jag är iaf nöjd med mitt köp och trivs tillsammans med honom nu, vilket trots allt är det viktigaste. ;)